Eivors mormorsruta nr 20: Rymd att tänka högt   Leave a comment

Har läst att bloggens betydelse börjar minska till förmån för twitter o.s.v., i stället har den fördjupats på sina håll.  Det var faktiskt ett sådant blogginlägg som satte igång mina egna tankar. En av de mera kända skribenterna på tidningen DAGEN, nämligen Carl-Henrik Jaktlund skrev om sin mycket annorlunda jul. Han är tre-barns far och familjen drabbades av influensa turvis + magsjuka. Helt utslagen satt nämnda far och skribent i TV soffan med en stor hög av tvättade kläder som behövde vikas och strumpor som skulle paras ihop. På TV visades ett program som helt fångade hans uppmärksamhet. Man intervjuade en präst vid namn Olle Carlsson vilken är verksam i Katarina församling på söder i Stockholm dit också Allhelgonakyrkan räknas. Mot alla odds så har den kyrkan fått se att antalet besökare blivit allt fler. Vi hör ju annars om hur kyrkorna gapar tomma på många håll. Nu är man naturligtvis och undrar över framgångs-receptet som man tycks ha funnit i nämnda kyrka.  Olle C svarar:” Vi började med samtalsgrupper där alla fick tala till punkt och ha sin egen gudsuppfattning, det blev startskottet”. Att ha sin egen uppfattning är inte flummigt, det är först när man har det som man kan finna en äkta tro.”

Jaktlund fortsätter sedan med sina reflexioner och börjar tänka på emmauslärjungarna där de vandrar framåt med sina hopplösa funderingar över det som har hänt med Jesus från Nasaret som de så hade hoppats på. En, med större insikter, ansluter sig till dem och lägger sig i deras samtal. De hade annars tröttnat på att upprepa sina funderingar och hade inte kunnat ta sig vidare. Här citerar jag ännu något ur blogginlägget: ” Det är värt att minnas att inte enbart egna rösten kan ljuda. Människor måste få prata och berätta om hur de ser på Gud och de måste få tala till punkt. Tillvaron måste få vara som en god julledighet; Rymd att tänka högt, i allra högsta grad, kyrkor där det predikas klart och tydligt kring kristen tro. Vi behöver inte kyrkor där det mer eller mindre uttalade målet är att sätta stopp för människornas tankar. Det behövs kyrkor som sätter fart på tankarna och som hjälper människorna igång med sina funderingar och låter dem tala till punkt” Så långt Jaktlunds resonemang kring Allhelgona kyrkan  och det recept som de har prövat på för att få människor inom kyrkans väggar.                                                                                                                                                                                                                                                         Vi kan också köra fast i våra tankar och det börjar surra runt och vi kommer inte vidare. Hur fint är det inte att få någon att tala med, en medvandrare som kanske har kommit längre än vi på himlavägen. Men det allra bästa är när Herren nalkas oss och vi hör hans trygga stämma som verkligen har de största insikterna om både våra egna liv och sammanhangen vi lever i.

God fortsättning mot våren!
Eivor

 

 

Eivors mormorsruta nr 19: Nästa station ”Lilla Jul”

Tåget pilar fram genom höstlandskapet. Som passagerare är det bara att följa med, är det med villigt sinne eller motsträvigt frågar ingen efter. Framåt, ständigt framåt mot nya anhalter som ropas ut i högtalaren. Ja, så fantiserar jag och så har det upplevts den här hösten. I september kom ”anhalten” med tidningen ”LIVET” som gjorde att det kändes som om vårt eget liv stannade upp i eftertänksamhet. Vilken respons ska tidningen få bland alla Ingåboende som vi har levt ibland i så många år.  Alla som vi har mött har bara uttryckt sin tacksamhet över att ha fått tidningen. De tyckte att det var intressant och fint att få läsa om oss. Ett speciellt tack till Edward Holmberg som gästade oss en dag och som vi lärde känna som en mycket sympatisk och god lyssnare. Välsignelse till alla som arbetar med kristen litteratur.

Oktober kom med stationen 80 årsfirande. Där fick vi dröja oss kvar flera dagar och uppleva både symboliskt och i verkligheten hur det ur den gråa vardagen växte upp de vackraste blommor som förskönade vår tillvaro.  Även lönnen utanför vårt balkongfönster behöll sina vackra blad och lyste som en tänd fackla när solen, dagen till ära sken från en klarblå himmel. Av de åttio åren som min man levat har vi tillsammans delat 49 år i lust och nöd.       Knappt hade vi lämnat den angenäma anhalten förrän orkan Sandy tog vår uppmärksamhet. Inte skulle den väl ha berört oss så mycket om det inte var för att våra närmaste befann sig nära orkanens centrum. Flera dagar var vi i ovisshet var det våldsamma ovädret skulle dra in på Amerikas ostkust. Mail sändes fram och åter under ett par dagar medan vi i TV följde med rapporterna. Mellan 29-30 okt härjade orkanen som värst. Maryland kom ändå lindrigt undan och vår dotter sände ett mail som anlände till oss ca 5.30 med hälsningen: ” det värsta har dragit förbi och regnet börjar upphöra. 10 tum= 250mm regn och bara några grenar har kommit ner på vår tomt, elen fungerar.       Tack gode Gud! Men alla andra då, det var förfärliga scener vi såg på TV. Kanske presidentvalets utgång påverkades av ovädret, många tror att så var fallet.   Människans litenhet framträdde i skarp belysning, inte ens för ett av världens största presidentval gjordes det undantag på väderfronten.

November, blev nästa station med ett avbrott i min höstresa. Min yngsta syster med make kom på besök. Vi hade inte setts på över ett år så det var ett kärt återseende. Karina, som lillasyster heter, var brudnäbb på vårt bröllop. Hon är 15 år yngre och var vid det tillfället endast 7 år. Ett vackert bröllopsfoto har vi till minne från den dagen.  Eftersom de är engagerade i församlingen ARKEN som ligger i Kungsängen, var också anledningen till besöket att de skulle medverka i en speciell samling på Vårberga. På själva Allhelgonadagen hade vi ordnat ett tillfälle för undervisning och förbön där vi fick uppleva Guds närvaro. Sammankomsten som besöktes av över 40 personer uppskattades mycket. Församligen Arken har främst vänt sig till människor i behov av helande till kropp och själ. Många kan vittna om hjälp och befrielse som de genom deras verksamhet har undfått.

Det är sant som det sagts: Man ser längre från köksfönstret när träden avlövas”. Nu ser jag hur man i det ena fönstret efter det andra tänder elljusstakarna. I trädgårdarna lyser ljusslingor i buskar och träd, mer och mer ju närmare ”Lilla Jul” vi kommer. Själv har jag redan hängt upp en ny advents-stjärna i matvrån. Kunde inte vänta med att tända den, men bara en liten stund, medan jag avnjöt en kopp kaffe och en nybakad pepparkaka. En liten paus i förberedelserna inför vår basar den 1 dec.

”Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid, en klang av harpotoner. En aning fyller varje bröst, och stilla ljuder Andens röst i jordens alla zoner: O mänsklighet, ställ dörrn på glänt- det är advent, det är advent!

Han kommer hit, en Mänskoson, ur Faderns rike fjärran från och gästa vill vår boning. Han kommer ned till jordens grus med himlens kärlek, nåd och ljus och bjuder oss försoning. Ett sken är nu i öster tänt – det är advent, det är advent!”                                         Carl Boberg

Välsignad adventstid!

Eivor

Eivors mormorsruta nr 18: Tid och rum försvann

Det var en vanlig dag i mina hushållsbestyr. Ja helt vanlig var den inte för saft kokar jag ju faktiskt bara en gång om året. Det är också rätt påfrestande med alla moment från plockning av bären tills saften är på flaskor. Saftkokaren stod på spisen och det ångade friskt om den. Min man hade satt på TV:n och jag gick en runda in till vardagsrummet och kastade ett öga på den och satte mig i den skönaste fåtöljen för att vila benen. Det var nu som tid och rum försvann. Eftersom jag inte är så speciellt intresserad av att titta på TV, särskilt inte på dagen så blev det här alldeles extra.

Yle Fem visade en dokumentär om en av min ungdoms idoler. Ja, egentligen handlade det också om en svårt handikappad ung man som hade skrivit en kritikerrosad biografi över Einar Ekberg, pingströrelsens största sångare någonsin. Deras liv hade likasom flätats samman genom att de båda hade samma förtröstan på Gud. Mattias Agnesund som har skrivit biografin ”Blott en afton bor jag här” är drabbad av sjukdomen Duchennes muskeldystrofi, vilket innebär en gradvis för-lamning av alla viljestyrande muskler. Han kunde därför endast skriva med vänster pekfingers knoge och höger tumme. Att det blev en film av detta livsöde berodde på att en man, vid namn Tom Alandh läste biografin i samband med en resa till Sri Lanka för att följa upp Tsunamins offer. Han blev djupt gripen av berättelsen.

Einar Ekberg var ju en av Sveriges största kyrkosångare genom tiderna. När Stockholm fyllde 700 år 1953 kom 30 000 personer till Kungsträdgården för att höra Einar och hans dotter sjunga. Han liknas vid den kristna sångens Jussi Björling och är fortfarande, 45 år efter sin död, giganten bland kristna sångsolister. Hans skivor sålde i massupplagor och hade han inte tyckt att nöjesvärlden var förknippad med stark syndastämpel kanske unga personer skulle känna honom i dag. 1961 dog Einar i cancer, efter att ha vägrat operation då han menade att kan inte Gud rädda mig kan inte läkare heller.

Programmet varvades med sånger som naturligtvis sjöngs av Einar Ekberg. Dessa sånger hade varit till så stor välsignelse för Mattias vilket gjorde att han skrev denna biografi.

Själv upplevde jag denne eminenta sångare live i slutet av 50-talet.  Den stora Filadelfiakyrkan i Stockholm som rymde 6000 personer, genljöd av Einars mäktiga stämma. Genom åren har jag haft glädjen att ackompanjera solister som sjungit från hans sånger vilka många är samlade i Einar Ekbergs” Amerika repertoar”. För mig har också dessa sånger betytt väldigt mycket genom den förtröstansfulla tonen. Tron på Gud genom alla tidens skiftningar. Tror att jag har spelat igenom samtliga sånger och har flera favoriter som jag spelar till uppmuntran för mig själv.

Saftkokaren kokade torr och blev fult brun i bottnen men saften blev god. Så kan det gå när tid och rum försvinner.

Eivor

Eivors mormorsruta nr 17: ”Frysta ögonblick”

Det var en av de sista dagarna i juli som jag satte mig ned för att kolla några frysta ögonblick i min digitalkamera. Vi kanske minns den här sommaren mest för det kyliga och regniga vädret. Men på mina bilder så träder också andra ögonblick fram. Den underbart vackra midsommaraftonen i Ingå skärgård, så förunderligt stilla i naturen. Från vår altan kunde vi knappt slita oss och gå till sängs. Ljuset som vilade över det öppna havet med sjöfåglarna som också verkade njuta av midsommarnatten. Det var inte den enda vackra solnedgången utan flera frysta ögonblick ser jag i mitt bildsvep. Smultronen mognade och bjöd oss på den läckraste efterrätten som finns i denna världen. Tänk bara på doften!  Rosorna blommade så rikligt i år. Förr trodde jag att rosorna bara behövde sol och mycket lite regn men det verkade vara precis tvärtom. Även skogens bär bjuder på en riklig skörd detta år trots väderleken.

Nu har vi redan hunnit en bit in på hösten och skolorna är i full gång. Semestrarna är slut för dem som är så lyckliga att de har arbete att gå tillbaka till. Tidningarnas feta rubriker om 100-tals som miste sitt arbete just när de skulle gå på en välbehövd semester var verkligen och rörde våra hjärtan djupt. Läste en kommentar på webben av en av dessa drabbade som skrev: ”Nu är det bara att åka hem till mormor och gråta”. Troligen är det väl ett uttryck som används när allt verkar vara slut. Eftersom jag är en mormor så grep det ändå tag i min själ och jag  tänkte, kan verkligen en mormor bjuda på tröst i den här bedrövelsen. Kanske ändå att vi som hör till den äldre generationen har erfarenheter av livet som gör att det känns som en lisa att få samtala med oss och kanske också få gråta ut. En sådan mormor-farmor önskar jag vara om det skulle behövas.

Den här sommaren har jag många gånger funderat över vad det är att mogna som människa. Selma Lagerlöfs kända uttalande har kommit i mina tankar: ” Låt min själ komma till mognad innan den ska bärgas”.  Att bli fullt färdig och väl skickad till allt gott verk uppmanar oss aposteln Paulus i ett av sina brev. Kan man verkligen uppnå detta ideal här i detta mångskiftande jordeliv frågar jag mig. Enligt vad som sägs borde det vara vår strävan och även inom möjligheternas gräns, ja, så hörde jag i en predikan av en mycket sympatisk och god talare från vårt västra grannland. God fortsättning på hösten!

Eivor

Eivors mormorsruta nr 16: Himlen är oskyldigt blå!

Foto: Ritva Salmi/Text: Eivor Wasström ” Himlen är oskyldigt blå som ögon när barnen är små. Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå”.  Sången är skriven av Ted Gärdestad och Tommy Körberg har sjungit in den i mångas hjärtan. Vet inte riktigt hur jag just dessa vårdagar har kommit att tänka på den. Kanske det inte heller är så underligt. Den sista veckan har vi  kunnat  följa med en rättegång som sägs vara,  en i världsklass  mest ovanliga och svåra för alla inblandade parter. Att just Norge, där man delar ut Nobels fredpris årligen skulle drabbas av detta fruktansvärda dåd.   Kontrasten mot det mörka som vi hör och läser om blir så påtaglig när vi även denna vår kan gå ut i vår vackra natur och se tussilagor blicka mot oss ur fjolårsgräset.  Varje vår, så långt jag kan minnas har min make kommit hem med en liten bukett blåsippor till min och familjens glädje. Han vet om de varma sluttningarna där sipporna  först  vågar sig fram, trots kyliga vårar.

Av en händelse kom jag att ur vår bokhylla ta fram en bok, skriven av Nils Bolander. Titeln på boken lyder ”Under en öppen himmel”. Det är dikter från en tid som ligger ca 80 år bakåt i tiden. Ser av det som är skrivit på försättsbladet att jag köpte den 1960. När jag läste en del dikter märkte jag att egentligen har inte så mycket ändrats, åtminstone tycker jag mig se att Bolander kämpade med liknande tankar som många med mig gör i våra dagar.

Citerar verser ur dikten Vere Domini 1933

Världsbranden dånar i Jehols kanoner och glöder i hetsade hjärnor. Men högt över kriser och depressioner brinner vårens stjärnor.

Lika förstulet i vårens öga som alla andra vårar Sippra de fram ur det blåögda höga, himlens heta tårar.

Människan står där rädd och förlägen med röda ryttare vid sin dörr. Men tussilagon blommar vid vägen lika trygg som förr.

Och stararna vissla i sorglösa toner sin välkända hälsningssignal och ha ej en aning om inflationer, krascher, svält och kval.

Nej, våren är evigt densamma vorden med samma blommor i hår. Blott vi, som skulle besitta jorden, förbrännas år från år.

Förbrännas i hatets och hungerns fasor, en ätt i strid med sig själv, ett slagfält med kämpande människotrasor. O, svalka oss, livets älv!

Svämma rikt över alla bräddar, du vårflod med läkande flöden! Endast den eviga våren räddar livets barn från döden.
En känd präst i Norge, Per Arne Dahl, har givit ut en bok med titeln ”Något att

hoppas på när det värsta har hänt”. Boken är skriven under våren 2011.

Ett citat av författaren: ”Hoppet är en företeelse som uppstår i människors gemenskap”.

Tron, Hoppet och Kärleken de ska bestå, heter det i Boken med stort B.

Vår familj får denna vår glädjas åt att vårt äldsta barnbarn har hittat en käresta och ska fira bröllop om ca 3 veckor.

God fortsättning på våren!

Eivor

Eivors mormorsruta nr 15: Påsk!

Påsk—hur mycket ryms inte i den helgen. Getsemane, ångesten, bönen : ”Om möjligt tag denna kalk ifrån mig, dock ske inte min vilja utan Din”. Allt som sedan utspelar sig inför vårt inre öga liknar ett enda långt mobbningsdrama. Anklagelserna, hånet, slagen, spottet, förnedringen och till sist utlämnandet till att korsfästas, enligt fiendernas önskan. Där står Han  som sade :” Jag är vägen, sanningen och livet”. Guds rena lamm, oskyldig!

Medan dagarna har närmat sig helgen har jag i min ensamhet läst Johannes evangelium och föreställt mig att sitta där med lärljungarna den sista kvällen, då när Jesus samtalar med dem och ber för dem. Har sett när Johannes lutade sig mot Jesu bröst och förvånat frågat:” Säg, vem är det som skall förråda Dig”? Sett hur Judas reser sig upp och försvinner ut i natten, lämnande den varma atmosfären i Jesu närhet. Och det var verkligen mörkt.

Ett uttryck som har rört mig, är orden som riktades till Petrus när han står utanför på översteprästens gård och värmer sig vid kolelden: ”Är inte också du en av dem”. En av dem, har det ljudit inom mig. Ja, visst vill jag vara  en av dem som hör Herren till. Hur jag själv hade reagerat om jag hade varit med där ute vid kolelden vågar jag knappt tänka. Men ändå får jag vara en av dem som får glädja mig över att  graven är tom, Jesus lever. Den uppstånde Jesus, Mästaren uppmanade Maria från Magdala:”Gå till mina bröder och säg till dem att jag går till min Fader och eder Fader till min Gud och eder Gud.” Han blygdes inte för att kalla dem sina bröder och naturligtvis menar han oss systrar också. Vi får vara en av dem som med stor frimodighet går ut i vardagslivet, övertygade om att Jesus lever och har lovat vara med oss alla dagar intill tidens ände.  ”För att du lydde fram till det yttersta- döden på korset,   vet vi vad seger, vet vi vad väldighet, vet vi vad Gud är.”(Olov Hartman 1970)

Välsignad Påsk!

Eivor

Eivors mormorsruta nr 14: Sång som berör!

Vårsolen lyser och avslöjar dammet som jag inte alls har märkt förut.  Det är säkert ett gemensamt drag för kvinnor i alla åldrar, ivern, som kommer med vårsolen.  Uppehållet i mitt skrivande har delvis berott på datorhaveri. Den gamla laptopen har tjänat ut och ville inte betjäna mig mer. Glad var jag ändå att det sparade materialet på hårddisken kunde räddas och föras över till den här nya ASER Window7. Att i mormorsåldern få vara med och sätta sig in i nya system har varit verkligt givande.

Det hålls tävlingar i sång både bland barn och ungdomar, ja till och med äldre människor ställer ibland upp för att mäta sig i kampen om populariteten bland publik och TV-tittare. Fastän jag inte i år har följt med tävlingarna så vill jag ändå komma med några tankar.

Vad är det egentligen som gör att vi blir berörda av sång och musik?

Många gånger är det inte den vackraste rösten eller det tekniskt mest perfekta som slår. Något av det mest personliga vi har är rösten. Ibland kan det där alldeles specifika, dialekten,skorrande r-en eller något annat som man inte kan sätta fingret på, göra att en sångare berör.

Det finns en saga, skriven av H.C, Andersen,” Kejsarens näktergal”. Det är en grå liten fågel med en mäktig stämma. I sagan berättas att den inte passar in i det fina hovet utan man vill själv göra en ”bättre”. Den fågeln är underbart vacker, prydd med ädelstenar och de skönaste färger. Den sjunger också mycket vackert.

Ändå är det något som saknas, man vet inte vad. Så blir kejsaren svårt sjuk och ingen bryr sig om att dra upp den mekaniska sångfågeln. Kejsaren ängslas och längtar efter att få höra något vackert. Men han räknas redan som död. Ingen bryr sig om honom nu.

Ingen utom den lilla grå fågeln. Han som gett sig iväg, när ingen mera ville lyssna på honom. Nu sjunger han för den sjuka kejsaren.” Jag älskar ditt hjärta mer än din krona”. Kejsaren får nytt livsmod. Han blir frisk och stiger upp. Och fågeln lovar komma tillbaka,”när jag själv får lust”.

Den här lilla sagan talade till mig efter min egen sjukdomsperiod. Den verkliga trösten ligger i det äkta, genuina, den där rösten som vi kan förnimma som Andens stilla ton i djupet  av vårt hjärta. Må vi aldrig visa ifrån oss det som till ytan kan synas vara så obetydligt och grått. Tonen som når oss från den eviga världen genom människor som ställer sig till Guds förfogande, förmedlare på olika sätt, genom sång, musik eller förkunnelse.

Nu får vi glädja oss åt fåglarnas kvitter i buskar och snår, våren är kommen igen till vår Nord!

Eivor!

Mormorsruta nr 13: Valtider

Vi har firat den ekumeniska böneveckan tillsammans med många andra församlingar i Finland, även andra länder är med i bönegemenskapen.

I Ingå är vi verkligen glada över den gemenskap över samfundsgränserna som råder här. Eftersom vi som regel samlas en gång i månaden, då vi bär fram olika behov, känner vi väl till varandra.  Speciellt minns vi vår kommun och dess beslutsfattare när vi bär fram våra förböner.

Söndagen den 22 jan. var en speciell dag, presidentvalet var väl nästan allas gemensamma nämnare. I Ingå Lutherska kyrka var vi samlade till gudstjänst då också valet nämndes i förbönen. Jag lade märke till kyrkoherdens ord när han bad för den blivande presidenten: ” låt oss få en ledare som lägger sig själv i blöt”. Ett annat ordspråk lyder att ” lägga ned sin själ i något”, båda har betydelsen av att lägga ned all sin energi och allt sitt intresse på något och vidare kan man också tillägga, ” inte rädd för att sätta sig själv på spel”. Säkert kan den som är insatt i språket mer än jag, utveckla dess innebörd bättre.

Men på tal om att vara en bra ledare, kom jag att hitta något som jag antecknade för en del år sedan. Kanske någon annan än jag själv kan ha glädje av att läsa följande:

–         ”Man ska ha en inre kompass med trygghet, mod och en övertygelse om vad som är rätt och fel.

–         Så ska man ha en vilja att åstadkomma resultat och dessutom bry sig om människor.

–         Och så måste allt detta förenas av en kommunikativ förmåga. Man ska vara tydlig, rak och öppen

( Om ledarskap av Marie Erling)

Ännu återstår några dagar innan vi får veta resultatet av den sista omgången i presidentvalet. Vi önskar ju av hela vårt hjärta det bästa för Finland och folket som lever, arbetar och kämpar vidare.

Omständigheterna och livsvillkoren för oss människor är faktiskt väldigt olika. Med tanke på det passar ett träffande citat av Margaret Haikola:

Människor som lever i livets smala marginalfält har mest att lära oss om livets villkor. En liten störning driver dem utanför gränsen – inne på mittfältet ger en liten störning inget utslag.”

Att vara en ledare och lyhörd för olika människogrupper är en oerhört stor utmaning. Därför uppmanas vi också i Bibeln att be för all överhet som bär ansvar.

Eivor

Eivors mormorsruta nr 12: Ett Gott Nytt År!

Ett gott nytt år 2012! Hörde på morgonandakten när Biskop Björn Wikström talade om det nya året. Tänk, att också detta år har ett namn, nämligen 2012. Vi har ju alla som bor i vårt land namn med signumnummer. Han påminde om hur vi i Bibeln kan läsa ”att Gud känner oss vid namn”. Således känner också vår Gud i himmelen till detta nya år och vad det innebär för vår värld och alla dess innebyggare, var än på jorden vi bor.

Har många gånger lagt märke till att omständigheter och händelser i livet på det ena eller andra sättet varit förberedda.  Någon som känner till vägen jag ska vandra, har redan i förväg lagt ut märken som jag bör följa. Speciellt när det gäller ekonomin som är en så viktig del i allas våra liv. Ibland kan vi undra, hur ska detta problem gå att lösa.

Kommer alltid att minnas med tacksamhet den vän som lånade ut en summa pengar när det var mycket kärvt. Fiskesäsongen var urusel men utgifterna var de samma som föregående år. Vi hade möjligheter att sälja en liten tomt, men som alla vet kan affärer dra ut på tiden. Just då kom vår vän med detta erbjudande. Ännu idag kan jag värmas av den vänliga handlingen.

I det svenska språket används bokstaven ”O” framför negativa ord. T.ex. olycka,

Oartig, oförstånd, olydnad, omänsklig o.s.v. Ett sådant ord är också oår i betydelsen, nödår.  Bibelns författare skriver också om att det kan komma oår. Profeten Jeremia skriver i sin bok ”om ett torrt år kommer”. Citerar det här bibelstället som det är skrivet: Jer 17:7-9 ”Men välsignad är den man som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan. Han är som ett träd planterat vid vatten och som sträcker ut sina rötter till bäcken. Det fruktar inte om hetta kommer dess löv är alltid gröna. Det blir inte förskräckt om ett torrt år kommer, och det upphör aldrig att bära frukt.”

Eftersom vi önskar varandra ett gott nytt år och hoppas på det för oss alla, kan vi likväl påminna oss om vad Herren har inspirerat sina profeter att skriva.

Förtrösta på Herren i livets alla skickelser. Hans ögon är öppna över människobarnens alla vägar, ger utvägar, kanske någon gång visar Han också på omvägar så att vi kommer vidare.

Eivor

Eivors mormorsruta nr 11: Adventstid

Tänk att vi också i år kom igenom den mörkaste månaden på året. Fort gick det också, trots allt. För oss på Vårberga var det en hel del förberedelse för julbasaren som vi nu har ordnat i många år. Ett stort tack till alla som bidragit på olika sätt. Särskilt roligt är det när vi får se våra grannar i Dal komma troget år från år. Det känns varmt i hjärtat när vi kan göra våra medmänniskor glada och våra missionärer, Hanna och Jan-Erik Nyman som vi kan understöda med de medel som kommer in.

Ingå kommun har det här året firat sitt 675 års jubileum. Ingen av oss har väl undgått att höra åsikter om vår kommuns framtid. Funderar gör vi väl var och en, över vad de olika alternativen kan leda till.

Nu börjar väl de flesta av oss tänka på julen som närmar sig. Den stora fina granen utanför kyrkan sprider ljus och värme över alla som rör sig i byn. Konserternas antal fördubblas i adventstiden och sångernas budskap ger oss på nytt budskapet om Frälsaren, Jesus Kristus, som föddes så ringa i ett stall i Betlehem.

En finsk julsång som har översatts av Joel Rundt, nämligen – Vi gå att fira julens fest- kommer i mina tankar. Citerar här en av verserna:” Vi gå att fira julens fest med delad, jordisk håg. Av jordisk önskan sinnet fylls hos både hög och låg. Om julens glädje ha vi drömt, men Jesusbarnet lätt blir glömt”.

Om den delade hågen kan jag mycket väl instämma. Tankarna går sina egna vägar och förirrar sig ibland långt bakåt i tiden, för att i nästa stund snudda vid alla nära och kära som firar högtiden i annat land också detta år.

Har läst början av Lukas evangelium och försökt tänka mig in i Marias situation.

Efter änglabesöket och hennes eget besök hos sin släkting Elisabeth, där hon fick bekräftelse på sin höga kallelse, kunde hon brista ut i en lovsång som griper tag i vårt hjärta också år 2011. När sedan barnet var fött i Betlehem och herdarna ytterligare kom med bekräftelse på vad som var sagt om detta lilla barn, heter det om Maria: ” hon gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta”. Har någonstans läst att detta ord ”begrunda” kan översättas med att ”kasta tillsammans”. Vi får nog göra detsamma, kasta tillsammans alla tankar och förvandla dem i bön, för våra nära och kära, för vår kommuns framtid, för oss själva och tacka för all den nåd som har kommit oss till del, när vi har fått lära känna Guds outsägligt rika gåva, Jesus Kristus.

Välsignad Julhelg!

Eivor!

Eivors mormorsruta nr 10: Födelsedag

Den här gången är det så många trådar som pockar på att bli uppmärksammade ur mitt förråd . Om det här ska föreställa något av en dagbok så kan jag ju inte förbise mitt födelsedagsfirande. Redan i början av september kom min 91 år gamla fostermor och mina 4 halvsyskon med partner, tillsammans 8 personer, för att fira min jämna födelsedag. De kom ju från Sverige och det var faktiskt första gången på mina 48 år i Ingå som vi alla var tillsammans hos oss. Vad det är roligt med syskon, inga andra har så långt perspektiv på våra liv som just syskonen. Vi har samma gemensamma hem och en hel del minnen som vi inte riktigt kan dela med andra, dessutom minns de vårt bröllop och de följande åren då jag fick anpassa mig till fiskarhustruns roll i ett nytt hemland. Minns att man nog undrade hur detta skulle avlöpa.

På tal om levnadsöde så blev jag överraskad av en fråga i ett korsord: ” är en olycklig början på ett barns liv?” Efter en del funderingar kom jag fram till ordet:” moderlöshet”. Plötsligt väcktes en fråga från djupet av mitt inre, ”var alltså min början olycklig?” Redan som en 6 veckors gammal baby blev jag moderlös genom en mycket tragisk drunkningsolycka, där inte endast min mor omkom utan även min fars syster. De var bara några år över tjugo och mina föräldrar hade just de dagarna varit gifta i ett år. Far blev alltså änkling redan innan han hade fyllt 23 år, med en baby att ta hand om. Visst var det olyckligt på många sätt.  Här måste jag dock lämna alla mellanskeden i livet och bara erinra om en vers från Psaltaren22:11som har varit likasom skrivet över mitt liv. ”På dig är jag kastad ända från modersskötet, redan i moderlivet var du min Gud.”

När jag nu ser tillbaka på alla år så måste jag konstatera att ingenting i världen är dyrbarare än att från tidig ålder leva i medvetande om att Gud är vår Fader.  Själv har jag inget minne av en avgörelsestund där jag skulle ha blivit frälst som vi uttrycker det. Det har varit så självklart att höra Herren till. Visst har det varit brottningskamp när det gäller vägskälen i livet, men för mig var Guds vilja något som jag valde framför egna önskningar, i medvetande om att Han visste vad som var bäst för mig. Nu, långt efteråt kan jag i backspegeln

Se hur ”godhet och nåd har följt mig i alla mina livsdagar”. Alla dagar har inte varit lätta men på rätta vägar ledde han mig.

Om någon av dem som var med i vår gudstjänst på Vårberga den 25 sept och läser dessa rader, så vill jag tacka för alla värmande ord som riktades till mig med anledning av min födelsedag.

Undrar om jag inte i detta sammanhang kan få citera ett visdomsord, av den i år nominerade nobelpristagaren i litteratur, Tomas Tranströmer.

”Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv”

Eivor

Eivors mormorsruta nr 9: Nyheter

Gör nyheterna? Frågan var i ett korsord som jag försökte lösa. Fem rutor skulle fyllas i och det var inte svårt. –OROAR-  De flesta av oss är nog ense om att det rätta ordet för vad de mesta nyheterna handlar om är, just oroande.  Förra veckan som gick var för många av de boende på östkusten i USA mycket omskakande. Tis. 23 aug var det kraftiga jordskalvet ca130 km söder om Washington och samma vecka på lörd.27 aug varnades befolkningen i samma område för orkanen Irenes våldsamma framfart. Eftersom vår dotter med fam. bor i närheten så var vi ju och undrade hur det skulle gå med dem och deras hus. Stora väldiga träd omger huset. Så vad jag tänkte går ju lätt att gissa. Per e-post hade vi kontakt och där stod JORDBÄVNING- men allt är bra. Även stormen hade gått förbi utan att skada varken hus eller träd t.o.m. elen funkade. Men för många andra var omständigheterna svårare.

Nyheter och väderrapporten utgör en viktig del av dagen, det strukturerar dagen och de duktiga TV-uppläsarna blir som viktiga vänner. Ja, så läste jag om en undersökning som hade gjorts.  Men ändå, kanske vi inte alltid skulle låta alla världens nyheter styra våra tankar. Det kan uppta vårt intresse så att den allra närmaste omgivningen, våra viktigaste uppgifter fördunklas.

Det sägs ju att 99 % av det vi oroar oss för aldrig inträffar.

För egen del så har memorerade bibelord varit en styrka när prövningens hårda vindar har hotat att riva sönder mig från insidan. Ingenting går upp emot ett löftesord som har kommit till mig i en pressad situation. Det har blivit många sådana ord under årens lopp. Här är ett: ”Kasta din börda på Herren, han skall uppehålla dig; han skall i evighet icke tillstädja att den rättfärdige vacklar”

Trons vilokudde läste jag om när den svåra diagnosen cancer drabbade mig. Den har en läkande effekt, åtminstone var det så för mig.

Eivor!

Eivors mormorsruta nr 8: Stugliv

Har just läst en bok av en Adrian Plass, en känd kristen författare från England.

Han skriver med humor, ödmjukhet och mycket värme om sitt liv tillsammans med Jesus. Hans lägesbeskrivning, alltså omgivningen som han befinner sig i gör hans berättelser så levande.

Därför vill jag också beskriva min omgivning just nu. Platsen jag befinner mig på ligger på en holme i Ingås yttre skärgård. Stugan är byggd för snart 40 år sedan. Vi var då mitt i livet med barn, hund och ett par kattor. Första åren hade vi inte så mycket tid att vara här. Egentligen har det varit en basstation för yrkesfisket som vi har varit sysselsatta med under årtionden. Eftersom åren har gått har vårt fiskarliv lugnat ner sig. Pensionstiden har kommit och därmed en mera stillsam tillvaro.

Sitter i en gammal sliten fåtölj med en egenhändigt vävd trasmatta. Mattan vävde jag redan som 20-åring. I den kan jag spåra bl.a. ett rosafärgat förkläde som jag hade som barn. På väggen finns en bonad med texten:

” Herre lär mig att höja sinnet, högt över det dagliga livets små omsorger”. Bonaden hittade jag bland linnekläder som vår farmor hade lämnat efter sig. Den som broderat bonaden är ändå okänd. Många gånger har jag betraktat orden och instämt i bönen.

Fönstret är öppet så måsarna skri hörs tydligt. Natten som gick gav dåligt med sömn. Åskan mullrade i fjärran och värmen var tryckande. Kanske jag hade varit igång för mycket med mattskurning och terrasskrubbning. En del bräder hade fått grönaktig färg. Det är dags att måla om, kanske nästa vecka, om vädret tillåter.

Just det! ”Om vädret tillåter”. Vad det är mycket som beror på vädret i våra liv, synnerhet i fiskarbefolkningens liv. Att leva med naturens växlingar och även på naturens villkor har varit berikande fastän inte alltid så lätt.

Har ibland undrat över Jesu val av lärljungar, han kallade åtminstone fyra yrkesfiskare att följa sig. En sak som jag har beundrat hos denna kategori av människor som har haft fisket till levebröd, är deras uthållighet. Fastän fångsten inte var som man hoppats på ger man aldrig upp utan bragderna reds upp och så försöker man på nytt ”om vädret tillåter”.

Eivor

Eivors mormorsruta nr 7: Att växa och mogna

Hur har inte grönskan fördjupats på några veckor. I maj var lövträdens skira löv och silade vårsolen över den uppvaknande jorden. Nu däremot kan vi finna skön skugga av trädens lövverk. Solens varma sken som vi så ivrigt längtade efter, har visat sig kunna sända heta brännande strålar som vi helst vill undvika. I vårt nordliga land är vi inte så vana med + 30 gr och däröver. En stor ek på vår gårdsplan är något att vara tacksam över under heta sommardagar. För ca 65 år sedan, när huset byggdes, var eken endast en liten späd planta. Den fjärde generationen får nu växa upp i trädets hägn.

Att något växer till och mognar är något att glädjas åt, det tycker vi är normalt.

Man brukar ta ekens ståtliga växt som exempel när man talar om någon som har rotat sig under stormar och motgångar och står orubblig och fast.

Från mitt köksfönster har jag kunnat iaktta en mamma som med stort tålamod låtit sin lilla 1-åriga dotter få pröva på att stå och gå på egna ben. Det är så rörande att se små barn växa till sig. De små stapplande stegen har nu förvandlats till spring i benen. Mamman hinner knappast följa med längre.

Men ack så ofta det också behöver tröstas.

Innan vi människobarn har vuxit till oss, fysiskt, själsligt eller andligt så är vi i behov av tröst många gånger.

” Låt mig växa till alltmer och trösta mig igen” Ett ord från Psaltaren!

Eivor

Eivors mormorsruta nr 6: På resa

Det har redan gått 3 veckor på barnens sommarlov. Tiden står aldrig stilla, den ilar visst bara snabbare med åldern. Sitter här vid min dator medan jag lyssnar på radions klassiska musikprogram. Försöker samla tankarna kring den sista tidens upplevelser.

Det är minsann inte alla år man gör en Amerikaresa, en del av oss kanske aldrig ens har tänkt så långt. För mig blev det dock verklighet just detta år. I egenskap av mormor till två ungdomar som i år har firat sina respektive examina, fick jag denna resa som gåva. Det var med stor glädje jag tog emot denna möjlighet. Att vår familjs liv skulle delas på tre länder, ja t.o.m. två världsdelar var inte precis någon önskedröm. Läste en gång ett tröstens ord när jag tyckte att det var lite trist att familjen skulle delas så mycket: ” Det som du nu sörjer över skall till sist bli din största glädje”. Kunde inte låta bli att tänka på dessa ord när jag såg barnbarnens glada leenden över de goda resultaten som de uppnått genom sina studier. När jag sedan hörde dem be till samme Gud och Fader som jag själv har haft som mitt livs klippa och fäste genom livet, så var min glädje fullkomlig. Kom även ihåg ett ord från bibeln som jag ofta tänkte på redan innan jag blev mormor åt dessa barn, nämligen: ”Eder gäller löftet och edra barn, jämväl dem som är i fjärran, så många som Herren vår Gud kallar” Apg2:39.Hur livet än vänder sig så nog är det en stor lycka att kunna lita på en Gud som håller vad Han lovat.

Det sägs ibland att Amerika är en stor smältdegel, folk från jordens alla hörn har där funnit en plats att leva och arbeta på. En del har lyckats att slå sig fram och sett sin dröm gå i fullbordan medan andra drabbats av motgångar i livets hårda kamp och kanske tvingats att ge upp.”Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten. Större än du nånsin tror, Lasse, Lasse liten.

En sång som jag minns från mina första skolår i Gammelby skola i Västmanlands nordvästra hörn i Sverige. Ja, tänk så många överraskningar vårt liv kan bjuda på. Resan till USA var nu min fjärde. Barnen därifrån har nog korsat Atlanten ännu flera gånger.

Trevlig midsommar till alla bloggläsare!

 Eivor

 Examenstider

Mitt i den underbara våren, då vi helst bara vill njuta av naturens uppvaknade, finns det en kategori i vårt samhälle, nämligen barnen och ungdomarna, som får ägna sin tid åt att läsa till prov av olika slag.

.Ett av mina barnbarn frågade här om dagen, om det finns prov i himlen också. Eftersom jag tror att prövningarnas tid är förbi när vi en gång är där, så svarade jag ju förstås att jag inte tror att vi mera behöver ha prov där. När examensdagen kommer så uppenbaras hur det har gått med alla proven under året som har gått. Ibland bättre och kanske när orken inte varit den bästa, lite sämre. Premier utdelas åt dem som på det ena eller andra sättet utmärkt sig eller visat sig flitiga med ämnen som tidigare varit på svagare sidan. Det är verkligen roligt att få följa sina barnbarn genom åren och märka hur mycket de fått lära sig på några få år. Man minns ju deras första trevande små steg och hur språket småningom kunde formas till små meningar.

Ja, så var det fråga om den stora examensdagen, då när jordelivets alla prövningar är förbi.

Ingen kan väl brösta sig och säga att vi har klarat alla ämnena med glans. En del av oss har lättare, andra svårare med vissa saker. Sist och slutligen är det bara Guds stora nåd som gäller.

Aposteln Johannes skriver till församlingen i Smyrna Upp 2: 10 ”Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona”.

En gammal man sa följande visdomsord: ”Jag ska inte bli något stort i denna värld men jag ska göra något stort genom att vara trogen i det lilla”.

Månne det inte vara så, att det är troheten som det frågas efter när den stora examensdagen är inne. Troheten mot den himmelska kallelsen.

Eivor

Eivors mormorsruta nr 4: Kärleken segrar

Vilken fin påskhögtid vi har haft. Vädret har varit perfekt. Här i kusttrakterna brukar man gissa när isen på Kyrkfjärden ska vara borta. De gamla fiskargubbarna med sina erfarenheter från förr, brukar ofta få den frågan. Ibland har de förvånansvärt gissat helt rätt oberoende hur vädret har varit. Snart börjar den livliga sjösättningen av båtarna för alla de skäriälskande sommargästerna. Ortsborna, av vilka många är allra ivrigast, har redan denna påsk besökt sina holmar där alla sjöfåglar har hälsat välkommen.

Vi som har firat påsken på gudstjänster har glatt oss åt något ännu viktigare är sol och blå himmel. Gemenskapen kring det dukade nattvardsbordet på skärtorsdagskvällen ger en sådan tyngd åt påskfirandet som sedan mynnar ut i påskdagsmorgonens jubel.

Vill påminna om en av de gamla psalmerna som sjungs i våra kyrkor vid långfredagens gudstjänster, nämligen E.G. Gejers ”Du bar ditt kors, o Jesu mild”. I en av verserna lyder en strof:” Det intet finns som icke vinns av kärleken som lider”. I anslutning till den här strofen finner jag några tänkvärda ord som jag skrivit upp i min Bibel från år 2000.

”Vi måste komma ifrån villfarelsen att våldet och det onda och Satan skulle vara starkare än Guds kärlek. Våra små insatser i kärlekens tjänst är starkare än det onda. Vi utför alltså inte någon kärlekens skenfäktning, där Satan ändå till slut tar hem spelet. Vi är aldrig maktlösa i kärleken. Också de minsta insatser i kärlek vandrar sin egen väg och får följder på det mest oväntade håll. Ofta är det i skymundan och genom människor i underläge som kärleken vandrar sin egen stilla väg till välsignelse”. Gert Borgenstierna

” Små obetydliga gärningar i tro kan ha effekt som ingen kan tänka sig”

Biskop Erik Wikström          

Låt oss vandra vidare på kärlekens och trons väg!

 

Eivor

Eivors mormorsruta nr 3

När vi kommer till den här tiden på året, mars- april, påminns jag alltid om året som jag kallar rosenåret. I slutet av februari det året upptäcktes en stor cancertumör i min kropp. Jag genomgick två stora operationer jag på kirurgiska sjukhuset i H-fors. Fredagen den 13 maj kunde jag återvända till Ingå efter en nästan mirakulös återkomst till livet. Det skira björklöven hade just spruckit ut och vitsipporna blommade i alla backar. Att få återvända till livet efter att ha sett döden i vitögat är som att återvända från en hård dust på ett stridsfält. Ingenting är längre så självklart. Inte ens att kunna gå på en liten promenad var då möjligt. Krafterna kom tillbaka så småningom men kampen mot alla mörka tankar tog sin tid. En cancerdiagnos för med sig tankar om skilsmässa från allt som har varit dyrbart i detta livet. Tankarna på vad denna svåra sjukdom skulle innebära sysselsatte mig mitt i vårens uppvaknande. Men just i denna svåra prövning skulle ett ORD från Bibeln visa sin styrkande kraft i mitt liv. Redan innan sjukhusvistelsen med alla provtagningar och röntgenbilder hade jag fått ett löfte från Guds ord. 1 Krön 29:12b ” Det står i Guds hand att göra vad som helst stort och starkt”. Det är nu 23 år sedan jag genomgick denna mycket dyrbara erfarenhet av att Guds löftesord håller att lita på.

Har nämnt något om biblarna i mitt liv och har nu kommit till min Fars bibel som jag också ärvde några månader efter canceroperationen. Han skulle fira sin 70-års dag men fick en plötslig sjukdomsattack och kunde inte räddas till livet. Bara någon dag före födelsedagen fick vi lägga honom till gravens ro.

Eftersom döden kom så nära detta år, finner jag i den bibeln några tankar som jag hade antecknat. Biskop Martin Lönnebo förmedlade i en långfredags gudstjänst följande råd till människor som brottades med tankar kring sorg och död.(Sändes på Sveriges TV).

  1. Det första och det sista, Förtröstan och Överlåtelse.
  2. Skäms icke för att vara rädd att dö.
  3. Korset är den välsignade nyckeln till döden.
  4. Hos Gud finns ingen död.

Vi har blivit påminda om hur sårbar vår civilisation är genom den katastrofala jordbävningen som drabbade Japan för några veckor sedan. Över all nöd och förödelse finns ändå det kristna hoppet. ”Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont ty Du är med mig, Din käpp och stav de tröstar mig”. Även detta år 2011 ska vi få påminna oss om att döden inte har det sista ordet genom att vi får fira Påsken med det glada budskapet om Jesu Kristi försoningsdöd och uppståndelse. Aposteln Johannes fick en uppenbarelse av Jesus när han vistades på ön Patmos. Vi kan läsa Upp. 1:17 om vad Jesus själv säger: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket”.

En välsignad Påskhögtid!

Eivor

 

 

 

MORSMORSRUTA  NR 2

Så var jag tillbaka, om orden, som har den förunderliga förmågan att betyda något. Vi är omgivna av en svada av ord genom det som våra olika medier förmedlar.

Ibland behöver vi värja oss för all information

Skrev i den förra bloggen om hur jag har skrivit tänkvärda sentenser på försättsbladen i mina biblar. Från min morfar ärvde jag den bibel som han fick på sin 60 års dag. Det är snart 40 år sedan den kom i min ägo, och den är verkligen sliten. Kan av det jag har noterat i den minnas vad som då var viktigt för mig. Här ett av dem: De fem utflödena

  1. Genom våra liv – vad vi är.
  2. Genom våra ord- genom vad vi säga. 
  3. Genom vad vi gör – genom vårt tjänande. 
  4. Genom våra pengar – genom vad vi ej behålla för oss själva men släpper till åt Gud. 
  5. Genom vår bön – genom vad vi bedja i Jesu namn 

S. D. Gordon

”Vi kan endast nå ut med budskapet (evangeliet om Jesus) till världen om våra liv verifierar våra ord”

George Verwer

Livet vi lever verkar som understrecket  i det vi vill förmedla genom våra ord.

Ja, inte tycker jag att det är något förlegat över det som jag antecknade då.

Visst stämmer det överens med livserfarenheten. Det må sen gälla våra vardagliga små samtal eller när vi försöker ge en hälsning om vad Gud och hans Ord betyder för oss.

En otroligt stor bloggverksamhet förkommer på webben men jag förmodar att de flesta gör som jag, ser efter vem som har skrivit vad.

Om någon just nu har läst mina rader så önskar jag att du tar en riktigt skön vårpromenad . Stövlarna behövs nu för solen har börjat tinat upp de väldiga snödrivorna. Vi som är med på den andliga fronten ser fram mot kyrkhelgen i Ingå. Många intressanta talare som kommer att förmedla en hälsning till både Ingå boende och de väntande besökarna från när och fjärran. Vi är många som ber om Guds välsignelse över dessa samlingar.

Eivor.

 

 

 

Postat oktober 26, 2010 av varbergabloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: